03 maj Sjöholm avslutar sin aktiva tid i IFK

Det är svårt, nästintill omöjligt, att genom en artikel summera en karriär som betytt så mycket för oss som följer våra blåvita hjältar men detta är en hyllningsartikel och om någon aspekt glömts bort ska det ses som just det. Själv minns jag Sjöholm som spelare då han kom fram i A – lagssammanhang, 1989 var första säsongen, en lite småtjurig, envis, tuff och rivig ytterhalv med hett temperament. Han besatt en utmärkt passningsklubba, främst i det långa spelet och det var vid ett otal tillfällen en lång lyra från Tyson som resulterade i assistpoäng. Det märktes ofta att motståndarna hade stor respekt för Mattias, ofta hade lagen stor koll på vad som tilldrog sig på Sjöholms sida då han ofta kom uppåkande längs med kanten, med fältherreblicken påkopplad och med god fart på rören. Inte sällan fick försvarande lag ta till bryska metoder för att stoppa nummer 17, till hans stora och verbalt uttryckta missnöje. Ofta hördes hans stämma högt över K Bygg Arena, före detta isstadion, kryddad med en lagom mängd invektiv.

Han kom med tiden att bli älskad, Mattias, av den trogna hemmapubliken. Offerviljan, kämparandan och inte minst lojaliteten för föreningen skapade en idol och ett föredöme för publik och medspelare. Det faktum att han blev blåvitt trogen genom hela den aktiva karriären, trots att anbud inte saknades från stora klubbar, spädde på Sjöholms legendstatus. En legend säger att han en gång rent bokstavligen satt med pennan i handen för att skriva på för Hammarby, då han ångrade sig i sista sekund. Jag har hört många variationer av den historien, så jag lämnar den därhän, så att alla får sitta med sin version.

Hur minns Mattias själv sin aktiva tid som spelare?
Kanske ett litet klyschigt svar, men alla stunder med laget. Vi har haft så sjukt kul under alla de här åren, även under de åren då vi tränat som hårdast. Ibland har man undrat om man haft en skruv lös, men eftersom vi gjorde det gemensamt blev det superkul. Trots allt annat så är det egentligen det som varit den stora höjdpunkten

Vad minns du från din första match i A – laget?
Det jag minns är att vi spelade mot Boltic på Tingvalla och att Tonny Werlemalm åkte på årtusendets lårkaka

Om du får nämna några högtidsstunder som spelare, vad är det som sticker ut?
Förutom det jag nämnde förut, alla stunder med lagkamrater, så är det kvartsfinalen mot Edsbyn borta då vi vann i femte och avgörande. Under firandet lyckades jag skada mig, så jag fick spela på sprutor resten av säsongen. Sedan kan jag inte undgå att nämna en annan kvartsfinal, den mot Hammarby på Zinkensdamm 1997. Vi förlorade visserligen, men det var så mycket folk så att det kändes som att hela Söder var på plats.

Omvänt, Mattias, det tråkigaste minnet som spelare?
Det är när vi åkte ur elitserien 2009. Det var bittert, inte minst eftersom vi borde vunnit matchen där på studenternas i Uppsala. Vi gjorde en bra match men bollen ville helt enkelt inte in. Men ser man det så här i backspegeln var det kanske det bästa som kunde skett, eftersom föreningen behövde en omstart i det läget för att hamna rätt.

För oss på läktarna framstod du alltid som en ledartyp på isen, hade du funderingar redan då på att bli ledare/tränare?
Nej, jag har aldrig tänkt på det. Jag tränade ett pojklag i fotboll och bandy mest för att det var kul, och satt i styrelsen några år med men tänkte väl inte så mycket på att ta ett seniorlag. Det blev mer en fråga om jag kunde stötta upp då vi hade två spelande tränare det året. Det utvecklades sedan till att det kom en fråga om att ta över när vi gick upp till elitserien. Eftersom jag gillar utmaningar, kändes det som något jag ville prova.

Ja, om Mattias utmärkte sig direkt då han kom fram i A – lagssammanhang som spelare smög han lite bakom kulisserna när det gäller starten på hans tränargärning. Då IFK kvalade sig upp för andra gången till elitserien 2016/17 fanns han med som assisterande tränare och efter att den spelande tränaren Daniel Lehnbom lämnade fick han ta över rodret. Som jag minns det var det några belackare som ställde sig frågan om inte Sjöholm var lite för oerfaren och grön för ansvaret men han visade direkt under den första säsongen att de hade fel.
Med en disciplinerad och taktisk spelidé utgående från en stabil defensiv grund chockade det unga och (enligt bandyexperterna) profillösa IFK Motala övriga lag i elitserien redan första säsongen. Det var på håret att de klarat sig kvar utan att kvala, men höll sig kvar genom att genomföra det ångestladdade kvalet på ett bra sätt. Sex säsonger blev det som huvudansvarig tränare och under den tiden har IFK utvecklats till att bli ett stabilt lag i seriens övre skikt med åttondelsfinaler och kvartsfinaler som meriter.
Mattias har med sitt kloka, trygga och lugna ledarskap tillsammans med en grundmurad och gedigen tro på sitt lag och sin spelidé utvecklat ett ungt och orutinerat lag till att bli en fruktad lagmaskin. En aspekt av det är att det inte spelat någon roll om IFK drabbats av skador, det har alltid rört sig kring laget före jaget. En spelare har ersatts av en annan som varit lika inkörd och medveten om hur spelsystemet fungerar i praktiken.
Mattias Sjöholm har genom det vänt en tvekande bandyelit av proffstyckare från att vara ifrågasatt till att bli ett respekterat namn, vilket bevisades under sommaren 2022 då han blev ny förbundskapten för det svenska A – landslaget. Detta har dock fått en negativ konsekvens för den arbetsamme och noggranne Sjöholm, då han under hösten gick in i väggen och fick arbeta hårt med sig själv för att ta sig tillbaka.

Hur ser du tillbaka på tränarkarriären i IFK, vilka är höjdpunkterna?
När vi gick upp i elitserien och när vi kvalade oss kvar det där första året. Sedan är det just det där att få bygga något tillsammans som lag, få göra allt jobb och sedan se att man utvecklas.

Har du några tråkiga, eller mindre positiva minnen?
Nej, inte direkt men det är väl klart att förra hösten inte var särskilt kul

Framtiden då, hur ser det ut? Kommer du fortsätta som förbundskapten? Eller kanske något annat tränaruppdrag?
Det är min /vår ambition att jag ska fortsätta men vi får väl se var det landar. Nej det har jag inte tänkt, skulle vara något ungdomslag i lägre ålder i så fall för att ta del av glädjen som idrottande tillsammans ger.

Till sist, Mattias, vad är du mest stolt över när du nu blickar tillbaka på din tid som tränare i IFK?
Det är att grabbarna varit med på den plan vi lade upp det där första året när vi gick upp, och att vi byggt något som är IFK Motala för mig igen. Ett hårt jobbande kollektiv som vill göra varandra bättre. Många av dem är ju kvar än idag och dom är inte på toppen av sina karriärer ännu vilket innebär att det fortfarande finns massor att få ut av dem. Det ska bli kul att följa det från ett annat perspektiv och med Simon vid rodret. Jag ser fram emot att följa dom i vinter.
Tack, Mattias, och stort lycka till i framtiden, och välkommen tillbaka!
Tack själv!

Det är omöjligt att övervärdera Mattias Sjöholms betydelse för IFK, både som spelare men kanske främst som ledare under alla dessa år. Stommen av de spelare som nu ska fortsätta tillsammans med Simons Hansson har dock utbildats gediget och lagmaskineriet fungerade även utan Sjöholm under den tidiga hösten förra säsongen. Den vision som burit Mattias signum lever kvar och det fundament han skapat är utmärkt att bygga vidare på då vår resa mot toppen fortsätter. Det om något, är en hedersbetygelse för en tränares eftermäle, det talar sitt tydliga språk.
Och, om hallen en gång står där färdigbyggd, är det för mig alldeles självklart att tröja 17 bör hissas upp i taket under invigningsceremonin.
Tack för din insats, Mattias. Vår beundran kvarstår.

Mats Kindell