I skrivande stund är det ett antal bandylag som saknar ledare/tränare runtom i landets serier. Bland annat kan nämnas, på herrsidan, elitserielaget Kalix. Broberg-Söderhamn hittade en bra lösning så sent som häromdagen i förre IFK-tränaren Ola Grönberg. Snart är det sommarvila, och försäsongsträningen har pågått sedan i mitten av april och i många fall har ansvarig huvudtränare således inte varit på plats. Många lag, främst de med hall eller i närheten av hall, går på is redan i augusti och tränar-ledarfrågan är således inte klar hos alltför många föreningar.

I IFK Motala har vi en bättre situation. Spelande tränaren Daniel Lehnbom finns lyckligtvis kvar sedan fjolåret och gör nu sin andra säsong. Ett år rikare på erfarenhet. Ett år med ökad kunskap och förhoppnings ännu bättre utfall. För närvarande är inte ledarkonstellationen kring IFK:s A-lag riktigt löst. Flera alternativ diskuteras och sportchefen Beckne, klart bäst i sin roll i hela bandy-Sverige vågar jag med bestämdhet påstå, har goda förhoppningar att få till goda och nödvändiga komplement vid sidan om Daniel. Detta mycket snart.

Varför är det då så svårt att finna ledare/tränare runt om i bandysverige? Är det ont om kandidater? Är det brist på mod hos dessa? Vågar man inte ta ansvar, vara i hetluften, få kritik, fatta tuffa beslut..? Brist på tid? Brist på engagemang? Brist på kärlek till sporten? Svaren kan förstås vara många.

Ett svar är ofrånkomligt på mina frågor ovan. Nämligen; utbudet/tillgången på ledare är tyvärr avsevärt mindre idag än för 10-15 år sedan. Skälet är främst att antalet bandyutövare har minskat och som en följdverkning därmed antalet ledare. Allt färre lirar bandy idag, även om kurvan sakta är på väg att vända. Inte minst på tjejsidan, som faktiskt och glädjande nog har ökat från 1 388 till 2 077 licensierade spelare på knappt tre år. På herrsidan kan nämnas att 53 lag, gångna säsongen 45 lag, är anmälda till div 1 inför stundande spelår. Således ökar breddbandyn något, precis som ungdomsbandyn där satsningen ”Skridskokul” samlade hela 5 000 barn under 2015-2016 i vårt avlånga land. (Källa; Sv Bandyförbundet).

Jag vet av egen, mångårig erfarenhet att tränar/ledarrollen tar tid, ork och energi. Fyra, fem dagar i veckan med träning och match, planering och efterarbete, samtal med spelare och dessutom pressen på att att leverera resultat. ”Vid sida om ” finns dessutom det civila jobbet och inte minst familjen.

Men ledarrollen ger också energi. Stimulansen av att medverka i ett lag och få forma detsamma tillsammans med spelarna är i många fall en ynnest. Det är en härlig tillfredsställelse av att prestera, att få både sig själv och laget att göra sitt yttersta, att känna av stresspåslaget och klokt kunna hantera detsamma samt vara den som i slutändan, om så behövs, fatta det avgörande beslutet. Dessa uppräknade faktorer ingår i uppdraget och är i högsta grad utvecklande och kompetenshöjande för ledaren.En kompetens som är till gagn i många olika sammanhang. Inte bara inom idrottslivet.

Jag vägrar tro att svårigheten i att rekrytera ledare/tränare beror på bristande mod.

/Pär Höckert