10 okt Domare – en svår, utsatt och viktig uppgift

”Fotbollsmatch urartade – domare låste in sig efter hot”. Detta var Correns löpsedel häromdagen. Bakgrunden är att en ung domare som dömt en ungdomsmatch och visat rött kort ( utvisning) till en av spelarna, hotades av en åskådare efter slutsignalen. ”Om du inte tar bort det röda kortet kommer jag att misshandla dig. Du kommer inte att få lämna den här planen, jag kommer att finna här tills du tar bort det.” (citat Corren).

Den unge domaren kände sig naturligtvis ledsen, rädd och hotad och tvangs ta skydd i omklädningsrummet. Han ringde då sin mentor och även polisen. Situationen ebbade sedan ut och domaren kunde tillsammans med mentor lämna idrottsplatsen.

 Vilken tragisk och absurd händelse. Långt ifrån den första och sannolikt inte den sista. Idrott kan uppröra. Känslor svalla. Men detta är åt helvete! Inte acceptabelt. Har inget att göra med idrott och dess grundvärderingar. Åskådaren visar här total brist på kunskap, förståelse och respekt för de normer som finns inom vår största kulturföreteelse. Jag undrar vad som får folk, oftast föräldrar/supporters/ åskådare/ledare att bete sig så här illa. Och inte så sällan just i ungdomsmatcher.

Jag vet att idrottsrörelsen jobbar hårt med information och utbildningar för alla inblandade aktörer, där avsikten är att öka förståelse och respekt för varandras uppgifter/roller. Men ibland spårar det ur. Uppenbarligen. Jag vet inget svar, åtgärd än att fortsätta på den inslagna vägen, outtröttligt. Och samtidigt uppmärksamma händelser, som Corren föredömligt gör.

 Att vara domare är sannerligen en grannlaga uppgift. En funktion som innebär att på halvsekunden besluta sig, eller inte besluta sig. Att kunna följa regelboken, men samtidigt ha ett ytterst gott omdöme. Att vara rättskipare innebär krav på tydlighet, men ändå diskretion. Som domare är man inte huvudperson. Man finns, men syns inte. Man ingriper, rättar till och låter spelet rulla på. Den bästa domaren är den som spelaren efter matchen frågar; Vem dömde idag? Som  domare har man ett kroppsspråk som signalerar pondus.

Kort sagt handlar det om ett ledarskap som kräver förmåga till flexibilitet och förmåga att avläsa oväntade situationer. Inte alltid det lättaste i många, svårbedömda och hetsiga kampögonblick.

Eller som den unge domaren, som glädjande nog ska fortsätta sin domargärning, så väl uttryckte det i Correns artikel; ” Alla spelare borde pröva på att vara domare. Då skulle de inse hur svårt det är.”

Det borde nog vissa föräldrar och ledare också pröva på. Anser undertecknad.

//Pär Höckert