Den gångna helgen har jag varit i Trollhättan och sett på en fantastisk bandymatch. Sverige – Ryssland, 5-6 (5-4). Ett tungviktsmöte. En blixtrande och tempostark fight. Målchanserna avlöste varandra. Vass skridskoåkning, passningar på is och i luft. Mottagningar av passningar på både klubbans backhand och forehandssida. Ibland även med skridskon. Allt skedde i hisklig fart. Och allt under 90 min. Få spelare mattades i matchens slutskede. Få spelavbrott, spelet rullade bara på. De finska domarna var utmärkta. Lirarna var fokuserade på spelet. Inget annat störde dem.

Jag tror jag aldrig sett en match spelas under sådan fart och intensitet. Aldrig sett så många spelare involverade och delaktiga i spelet. Alla spelare ville ha bollen och alla ville göra sin lagkamrat bättre och alla ville överlämna den runda orangeröda tingesten till rättvänd spelare i fart. Allt i avsikt att komma till avslut. Det vill säga göra mål. Det är ju det det går ut på i denna intellektuella sport.

Vad, vackert bandy kan vara när det ser ut så här. När det böljar fram och tillbaka och när båda lagen satsar 100% framåt i alla lägen. Njutbart för oss på läktaren, medan tränarna säkerligen hade annan uppfattning.

Svenskarna tappade orken något i matchens slutfas, därav ryssarnas sena vinstmål, som gjordes av Maksim Ishkeldin. Outstanding på banan var dock Sandvikens ryss Alan Dzhusoev. Vilken mittfältsgigant! Vilket spelsinne, vilka djupledspassningar, vilken arbetetskapacitet! Han kan vara skillnaden för Brodéns SAIK. Skillnaden mellan SM-guld och SM-silver.

God Jul och Gott Nytt 2017!

//Pär Höckert