Elitrycket! Kvaltriumfer och slutspel
Det var en magisk kväll. En klassisk och floskellik sagoinledning, kan tyckas, men den kvällen var slutet på en lika otippad som härlig säsong för våra blåvita krigare. Torsdagen den 9 mars 2017 är för alltid inskrivet i IFK Motalas historiska annaler som aftonen då klivet tillbaka in i finrummet togs, trots vad experter och belackare sagt inför säsongen.
Det var nämligen enligt experterna inte denna säsong som klivet skulle tas. Kvällsdrakarna och diverse bandysajter hade tippat IFK i mittenregionen av tabellen i den södra allsvenskan. Daniel Axi, Oskar Thor och Robin Östh hade alla lämnat och de förlusterna skulle bli alltför kännbara, enligt den samlade bandyintelligentsian. Men klurige värvaren Beckne ersatte dessa med namn som skulle bli tongivande under elitrycket. Spelare som Erik Ivarsson och Nicklas Ögren är redan klassiska inom IFK-bandyn.
En bit in på den magiska kvällen, där underdoglaget IFK spelade mot Gripen från elitserien om en plats i finrummet, fick #96 Spångberg bollen och avancerade genom bortalagets mittfält. Då fick han en ful knätackling av en motståndare, och denne fick rött kort.
Med en man mer på banan, och en härlig vinnarmentalitet i laget åt sig IFK till ett spelmässigt och psykologiskt övertag. Ja, denna kväll hade det inte spelat någon roll om så världens bästa lag spelat mot östgötarna, klivet skulle bara tas. Genom en sagolik slutforcering vann IFK till sist matchen med 5 – 2, med bland annat ett vackert mål av Viktor Spångberg. Inför 1160 åskådare kunde sedan spelarna fira, först på isen och sedan i ”Nystanet” med pizza och pilsner.
Första säsongen i elitserien blev sedan tuff för ett orutinerat och färskt blåvitt. Visserligen togs en och annan meriterande skalp, men allt som oftast handlade det om hedersamma förluster. Nya tränaren Mattias Sjöholm hade nämligen en huvudsaklig ledstjärna inför säsongen, IFK skulle inte enbart ”parkera bussen” och defensivspela sig till nytt kontrakt.
Nykomlingen var istället fräckt nog frejdigt offensivt till sin läggning, men ändå baserat på en ramstark defensiv där alla i laget, från libero till forward, tog ansvar i försvarsspelet. Alla hade dock tillåtelse att ge sig ut på offensiva utflykter, vilket gjorde detta blåvitt svårt att möta för motståndarna. Trots detta blev det ånyo kval för IFK, och denna gång som jagat lag från eliten. Hur skulle detta lag, vana att vara underdogs och med ett spelsätt som var anpassat efter det, klara sig mot lag som uteslutande skulle satsa på att försvara sig? Faktum är att det blev ett nervöst och pirrigt kval, där IFK ett tag faktiskt var illa ute. Nyckeln till att säkra fortsatt tillvaro i finrummet kom på en straff i den 73:de matchminuten hemma mot Kalix.
IFK har haft många legendariska lagkaptener. Uffe Spångberg, Stefan Lindén, Patrick Sandell är några namn i mängden, och övriga får förlåta att dessa namn dyker upp snabbast. Men frågan är om det inte är unikt att en spelare som kommer ny till en förening får kaptensbindeln direkt? Då Erik Ivarsson, mästerligt värvad från Vetlanda av sportchef Beckne, anslöt till IFK inför den sista elitryckssäsongen, fick han tämligen omgående ta över lagkaptensrollen. Det krävdes inte lång tid för att lagkamrater och ledare såg vilken oslipad diamant det fanns i denne frejdige smålänning. Med sin klokhet, sin utstrålning, sin vilja och sina ledaregenskaper vill jag påstå att anföraren från Rottne kom att ha en stor del i det som kom att utspela sig kommande säsonger.
Mest omskriven och omtalad utåt blev han för sina segervrål då det firades i omklädningsrummet efter matcherna, men viktigast har hans förmåga att inspirera medspelare att alltid krama ur ett hundra procent varje träning, varje match varit. Att det var just han som fick ansvaret att slå den viktiga straffen mot Kalix var ingen slump, Ivarsson var den som skulle visa vägen.
Det var märkligt tyst på läktarna, när #16 Ivarsson åkte för att hämta bollen i korgen hos Kalix målvakt. Trots dryga tusentalet på läktarna kunde den slitna liknelsen med knappnålen som faller appliceras, det var som om det vore folktomt på arenan. Det stod alltjämt 0 – 0 i den för IFK helt avgörande matchen för att hålla elitseriedrömmen levande, förlust skulle med all säkerhet innebära omstart i allsvenskan.
Kontrasten blev därför märkligt stor, efter att Ivarsson höjt klubban och klippt till, när bollen dansade i nätmaskorna och ett åskliknande dån av jubel fortplantade sig över gamla anrika isstadion och ut genom den mörka Motalakvällen. Det var en mental förlösning både för spelare, ledare men inte minst för publiken, och de avslutande 20 minuterna handlade det bara om hemmalaget. På isen exploderade IFK och vann efter en magisk defilering med 4 – 0.
Efter seger mot Nässjö i avslutningen var elitserieplatsen säkrad och Sjöholm med lag kunde blicka framåt. Den prestationsmässigt långsamma men stadigt uppåt pekande kurvan under debutsäsongen i elitserien fortsatte även under säsong två. Detta trots en av elitseriens lägsta spelarbudgetar, usla yttre förutsättningar och träningsmöjligheter och skador på nyckelspelare. Det var som att den slitna klyschan laget framför jaget passade in perfekt på denna upplaga av blåvitt, namn och nummer på tröjan var inte det avgörande utan hur pusselbiten passade in i omgivningen. Det tycktes som att oavsett vem som spelade på vilken position den än månde vara inneslöts denne i lagets kontext och kuggade in i maskineriet.
Det gav resultat. För denna gång var det inte tal om att det skulle bli något kvalspel, laget gick till en meriterande åttondelsfinal. Ärkerivalen från Smålands djupa skogar, Vetlanda, väntade, och som vanligt var IFK kraftigt nederlagstippat av en enad kår av experter. Hit men inte längre, var den vanliga analysen hos diverse orakel, men laget IFK skulle komma att knäppa dem på näsan. Efter två raka segrar var östgötarna nämligen, för första gången sedan säsongen 2007/08 klart för kvartsfinal.
Trots att Vetlanda hade alla förutsättningar talande för dem, med hall och perfekta träningsmöjligheter, rådde inte gulingarna på den blåvita lagmaskinen. Från kvalspel nedåt till kvartsfinal inom loppet av ett år, det var den glädjande slutsats som kunde dras efter det lyckade åttondelsfinalsspelet. Att sedermera blivande svenska mästarna Villa blev för svårt i kvarten är inte mycket att orda om.
Att historien ofta upprepar sig, inte minst inom idrotten, är en sliten klyscha men icke desto mindre är den sann. Säsongen 2019/20 innebar ånyo åttondelsfinal och återigen med Vetlanda som motståndare. Återigen, för att fortsätta på temat upprepningar, var det katastrofala förutsättningar för IFK under försäsongen, och inför seriepremiären nödgades de blåvita att barmarksträna (!) inför seriepremiären. Men sin vana trogen hade blåvitt ändå hunnit med att överraska under försäsongen, inte minst genom seger mot Sandviken under svenska cupen i september.
Under serien överraskade detta lag många genom att bland annat vinna mot Västerås borta, spela oavgjort mot Villa borta, krossa AIK hemma, bortabesegra Bollnäs och genom ett fortsatt konsekvent offensivt spel. Tyvärr med blåvita ögon åkte laget ur slutspelet redan i åttondelen denna gång, med endast ett måls marginal.
Så, var står IFK Motala bandy nu? Sammanfattningsvis kan de tre elitseriesäsongerna vi kan blicka tillbaka på definieras med en liknelse med Sisyfos, han som rullar upp stenen mot bergstoppen bara för att se den rulla ner igen, alldeles innan den nått toppen. Ingen tvivlar på den potential som finns i laget och i föreningen, men det tär på krafterna att alltid slåss som underdogs och mot alla odds.
Ett ramstarkt kollektiv kan uträtta stordåd, det har vi också sett, men det finns en gräns för allting, och vi får hoppas att alla yttre förutsättningar förbättras. Om det skulle ske, ser jag inga egentliga gränser för hur bra detta lag skulle kunna bli.
