17 jun Hallågan brinner…!

För fem år sedan gjorde Centrum för idrottsforskning på uppdrag av Riksidrottsförbundet (RF) en analys av förekomsten och behovet av ändamålsenliga anläggningar och utemiljöer för idrott och andra former av hälsobefrämjande fysiska aktiviteter. Svenska kommuner är tveklöst största finansiärerna av idrottsanläggningar. Utredningen visar bl a att många hallar är föråldrade och nedgångna. Jfr Motala Isstadion (idag LMT-arena), som togs i bruk hösten 1965 och invigdes den 16 februari 1966 i form av en match mellan svenska landslaget och en Östgötakombination. Alltså ett drygt sekel gammal!

Nu är det verkligen hög tid att bygga en kostnadseffektiv, resurssnål och klimatsmart stor skridskohall på befintlig anläggning. Gärna med betongplatta för flexibel användning. En anläggning som tillgodoser både elit-och motionsidrott samt för allmänhet och skolor. Platsen har alla förutsättningar. Detta som ersättning för en sliten, kostsam utebana som idag läcker som ett öppet kylskåp.

Under tidig vår har IFK Motala Bandy träffat samtliga politiska partier och redovisat hur ett antal hallföreningar runt om i landet har ökat sin verksamhet tack vare sitt oberoende av väder och vind. Resultaten är slående positiva, men föga överraskande, nämligen; flera medlemmar, flera utövare, flera aktiviteter, flera evenemang etc. Kort sagt framtidstro. Och förstås; inga inställda matcher/träningar, inga hål i isen, inget regn, inga kraftiga Vättervindar, inga avbrutna ungdomsturneringar och inga snöproblem.

I en ny rapport från Ungdomsbarometern och RF (Östgötatidn, v.18 -25) visar det sig att två av skälen till att ungdomar sluta idrotta är bl a avståndet mellan hemmet och anläggningen samt kostnaden för att idrotta. I Motala kan vi alltså, som bekant, få till ett idrottscentrum med gångavstånd mellan simhall, sporthall, idrottspark liten och stor skridskohall. Detta har påpekats vid oändliga tillfällen.

Utav landets 291 kommuner har ett femtontal ett invånarantal mellan 40–44 000, således i Motalas storlek. Här finner vi från söder till norr exv. Ängelholm, Vänersborg, Alingsås, Sandviken och Piteå. Dessa idrottsstäder tycks ha en förståelse för vikten av att stötta både elit och bredd samt att ge självklara förutsättningar för detta. Inte minst avseende anläggningar. Både inne och ute. En synnerligen försiktig slutsats är att här har min vackra hemstad att lära. Och att göra.

Hallågan brinner. Tro inget annat.

Pär Höckert