”Jag gick nian och sedan gick jag restaurangskola för att slippa matte och de här tunga ämnena. Det är väl något jag kan ångra idag, för nu är det inom fotbollen jag har all min kunskap och erfarenhet.”

Så berättar Anders Svensson, Elfsborgs elegante mittfältare, Sveriges meste landskampsspelare (148 ggr i blågult) i en intervju i Aftonbladet signerat Erik Niva. I artikeln berättar 39-åringen om sitt nya liv, sitt vardagsliv som fotbollspensionär.

Idrott och studier är en perfekt kombination. För alla åldrar och oavsett nivåer i idrottsutövandet. Det handlar främst om planering och organisation av sitt liv. Lätt och säga förstås. När och var tränar jag denna vecka, nästa vecka och nästa månad? När tävlar jag? När och hur kan jag plugga – på bussen, på flyget eller i vänthallen? Och det handlar om motivation förstås. Och om nyfikenhet att veta mera. Och om det vetgiriga inre drivet, som får mig att lära det jag ännu inte kan. Inte bara på idrottsarenan utan också utanför densamma.

Det gäller att försöka nyttja den tid som finns till förfogande för att kanske läsa en distanskurs i engelska eller förbättra mina gymnasiebetyg. Samtidigt som jag har full koll på mitt idrottsutövande. Det finns många skäl för att hitta en bra balans mellan idrottskarriären och livet efter denna. Jag har full förståelse för att det ibland är svårt att se framåt, vad som händer när jag lirat sista matchen. Som sagt, ibland räcker inte tiden till, ännu oftare är jag inte motiverad och lika ofta har jag viss ekonomisk ersättning, som gör att jag klarar mig hyfsat tillsammans med mitt civila deltidsjobb.

På den översta elitnivån går stor del av tiden åt för träning, tävling, resande, mat och sömn. Tiden för annat är knapp och den ibland tämligen snäva världen är fylld av transpiration, liniment och kamratskap. Samtidigt som idrottskarriären snabbt kan ta slut i form av ett benbrott, en ögonskada eller en hjärnskakning. Sårbarheten är stor och ibland ögonblicklig och förödande.

Av många skäl är det väsentligt att ha något att falla tillbaka på. Något som gör mig anställningsbar när slutsignalen ljuder. En utbildning är ju aldrig tung att bära. Eller åtminstone del av ett utbildningsprogram/examen. Jag har träffat många sådan idrottare som har haft förmågan att få alla pusselbitarna på plats och som exempelvis under sin karriär har lyckats avlägga en lärarexamen eller en ekonomexamen.

Avslutar med några frågor. Är tjejerna mycket mera förståndiga att i högre grad utbilda sig än killarna? Är det flera akademiskt utbildade på elitnivå inom basket och orientering än inom bandy, hockey och fotboll? (Tror mig ha sett detta i någon äldre forskningsrapport…)

Hursomhelst. Klyschan gäller än; ”Man lär så länge man lever”.