För oss som älskar idrott har det varit högtidsstunder de senaste dryga två veckorna. OS är ju häftigt ur många aspekter. En fantasisk möjlighet att kolla in idrotter som inte så ofta sänds i etern och därmed kanske inte får den uppmärksamhet de förtjänar. Självfallet fascinerar vissa idrotter mer än andra, men insatsen de enskilda idrottarna utför, enskilt eller i lag, är imponerande. För Sverige blev det tjejernas OS.  Åtta av totalt elva medaljer vanns av damer. Häftigt! Dags att ge damidrottarna samma möjligheter som herrarna!

Smaken är som baken dvs delad heter det gamla slitna uttrycket. Själv fascineras jag, kanske lite slentrianmässigt, främst av fotboll, handboll och friidrott. Dessutom har jag någon form av hatkärlek till The Noble Art Of Selfdefence, dvs boxning. Jag vet naturligtvis att boxning är farligt och hög risk för skador föreligger, inte minst på den översta kroppsdelen. Men jag är uppväxt på 50-60 talet med de inhemska pugilisterna Ingemar ”Ingo” Johansson, Lennart Risberg och Törner Åhsman. Dom finns i mina klippalbum. Svartvita.

Handboll är tufft. På gränsen till brutal. Ibland är det brottningslika dueller mellan lirarna, som oftast är två meter långa och väger runt 100 kg (Tjejerna är något kortare och väger något mindre.) Men jag gillar handbollens blixtsnabba kontringar/omställningar, det utstuderade samarbetet mellan försvaret och målvakten samt spelets höga tempo. Grattis Danmarks herrar till handbollsguld, med en isländsk coach besegrade de röd-vita de senaste två olympiadernas mästare, Frankrike.

Om de svenska fotbollsdamerna finns inget att tillägga. Jag lyfter på hjälmen och gratulerar. Hoppas OS-silvret innebär ett välbehövligt lyft för damfotbollen i landet. Sundhages coaching var denna gång utmärkt. Snarlikt Lagerbäcks Island eller Portugals herrar. Nu bör Pia avgå och lämna plats till annan kraft. Varför inte Tysklands coach, som nu slutar.

Nog är golf en överskattad sport? Golfsändningarna var tröga och långsamma. Allt tar så’n tid och allt är så omständligt. Ska det vara så jäkla svårt att träffa en bollusling som ligger still?

Annie Thorén var klockren som bisittare på Triathlontävlingarna. Ytterst informativ, pedagogisk och mycket initierad. Att som amerikanskan och guldmedaljören Jörgensen springa avslutande milen på 34 min är ruskigt starkt. Detta således efter 1 500 m simning och 38 km cykling, totalt knappt två timmars tävlingstid. Triathleterna måste väl vara det mest vältränade som  finns? Som jämförelse kan nämnas att det nya världsrekordet på bana på 10 000 m är 29.17 min, satt i OS av etiopiskan Mayana (rätt stavning?).

Avslutningsvis.  ”The world is a book and he who stays at home reads only one page”, dessa kloka ord läste jag någonstans i somras. Just nu läser jag en spänningsroman, som skildrar idrottens mörka sidor, inte minst dopingproblematiken. Det är den omtalade ”Enhörningen” och författare är TV-profilen Jonas Karlsson och hans bror  Mathias. Kan rekommenderas.

//Pär Höckert