07 jun Om träningskultur
[lead]Om kultur har jag skrivit om då och då. Ett verkligt vittomfattande begrepp. Ibland svår att praktiskt urskilja, men ibland framträdande och betydande, danande och påverkande. Inte minst i idrottsföreningar. Kultur handlar ofta om en grupps, förenings, organisations vanor, beteenden – ibland uppenbara, som sagt, men ibland outsagda. Ärvda och ”finns bara där, inte sällan i tapeten.”[/lead]
Häromdagen läste jag en häftig och berörande text på Facebook där Edsbyns Daniel Välitalo skriver om sin klubbkompis Daniel Liw, 39 år, som nu beslutat sig för att lägga skridskorna på hyllan efter en lång och framgångsrik bandykarriär. Nedan ser du ett kort utdrag.
”Liw ska vara stolt, och vi andra som håller på byn ska vara tacksamma för allt han gjort för Röd/Blå. Utan dig så hade vi inte haft den träningskultur vi har idag. Du kom hit med en tydlig inställning som inte gick att missa, vill man bli bra, då ska man träna träna träna, du visade att en supertalang också ska träna mkt. Alla mål, assist, dribblingar, samt berömmande ord till din omgivning är också väldigt uppskattat. MEN åter till det som är det verkliga arvet från din karriär, TRÄNINGSKULTUREN som nu finns i Byn, den har DU skapat, och nästa generation är formad. I den generationen så finns det redan nu några arvtagare till att bära kulturen vidare. Om alla förstår vikten av att vårda den kulturen på rätt sätt, så kommer byn ha chans att vara duktig i bandy långt in i framtiden.”
Härliga och generösa ord, lagkamrater emellan. Nästan så man får en tår i ögat.
Träningskultur var ordet. Har vi det i IFK Motala idag? Och vilka har präglat den kulturen genom åren? Och hur förvaltar och utvecklar vi densamma? Och vilka gör detta? Tränare Mattias Sjöholm anser att vi generellt under denna försäsong ytterligare har snäppat upp både mängd, intensitet och ambition. Det gäller bland andra trion Florén, Gillgren och Lisell, som gör en hel del extra pass, utöver de obligatoriska. Detta båda gott.
Självfallet har vi träningskultur och vinnarkultur i vår blåvita förening. Alla framgångar tyder på detta. Men jag skulle också vilja drista mig att säga att nämnda kultur har varit mer eller mindre framträdande under några år. Dock, nu känns det som vi åter är på gång i detta avseende. Detta bekräftas glädjande också av Sjöholm ovan.
När jag tänker tillbaka ett antal år som kommer en rad spelare, och även ledare, fram ur minnet, vars förmåga var att alltid göra sitt bästa. I alla lägen. Dag efter dag. Vecka efter vecka. Och främst när det var jävligt i form av prekär tabellplacering, bortamatch, snö och kyla, skadeelände mm. Det var då försvarsklippan ”Sammel” Samuelsson klev fram eller burväktare ”Poppen” Pettersson eller Håkan Rohl’en, alltid på bra humör eller sannolikt den bäste av dem alla, Stefan Lind’en, speldirigenten/eleganten med ett trollspö till klubba.
På senare år har vi förstås haft Patrick Spångberg, outtröttlig och ihärdig. År efter, fight efter fight har han visat vägen. Hans insatser under kvalspelet säsongen 2016-2017 var helt enorma.
I dagens unga lag har jag förstått att lagkaptenen Erik Ivarsson verkligen bär sin bindel med heder. En pådrivare, en ledare och ett föredöme. En spelare som alltid går i bräschen. Som alltid ger allt, både på träning och match. Erik torde vara den bästa värvningen som IFK gjort på mången år och dag.
Snart är sommaren över.
//Pär Höckert
