10 apr Silly season och slutspelshockey

[lead]Silly season är sedan många år tillbaka ett etablerat begrepp. Läsvärt för oss bandynördar. Vad händer? Vilka spelare kommer att röra på sig?[/lead]

Men silly season betyder egentligen ”spelarnas marknad”. Det handlar som bekant om tillgång och efterfrågan. Bristen på kompetenta herrlirare av god klass gör att klubbarna hela tiden är i underläge.  Spelarna vet sitt värde. De behöver inte ha bråttom utan tar god tid på sig att fatta beslut. De väljer och sovrar.  En del håller på ända in i maj månad och funderar och håller föreningarna på sträckbänken. En del klubbar vinner och några förlorar. Så är det.

Spelarnas agerande, ibland medvetet velande, är väl mänskligt och naturligt kan tyckas. Att (ut)-nyttja sitt värde torde väl vara högst normalt. Dock, många klubbchefer är sömnlösa just nu, denna tid på året. Hur ska man få ihop en slagkraftig trupp? Hur mycket ska spelarna få kosta av den totala, oftast knappa budgeten? Hur påverkas ungdomsarbetet? Hur reagerar publik och sponsorer?

Hursomhelst. IFK verkar även detta år få ihop ett slagkraftigt gäng. Nyckelspelarna har valt att stanna kvar. Klokt nog förstår de vinsten av att få vara del i och utvecklas i en förening på frammarsch. Och dessutom med en hall i sikte. Klubbchef Beckne är på väg att åter göra ett gott jobb i detta avseende. Hans känsla för att hitta unga, talangfulla spelare är beundransvärd. Värvningarna av Jonas Enander från Tellus och den finske U-landslagsmannen Kasperi Hirvonen är spännande.

Det är med största tillfredsställelse jag konstaterar att Mattias Sjöholm fortsätter som  huvudtränare och förhoppningsvis fortsätter även Magnus Brodén vid hans sida redan från säsongens start. Detta bådar gott. En mycket kunnig duo som kännetecknas av smartness, engagemang, noggrannhet och som innebär höga krav på att spelarna levererar. Från säsongsstarten i april. På varenda träningspass och på varenda match. Förhoppningsvis långt in i mars 2019.

Slutspelshockey på TV är för mig högtidsstunder. Känslor, hetta, närkamper, trashtalk, struktur, roller, respekt, koncentration och spänning. I vartenda byte. Rätta spelare på isen vid rätt situation. Klubbfattning till höger eller vänster? Hur formera uppställningen vid tek i försvarszon respektive anfallszon? Vilka spelare är hetast? Vilka ska matchas hårdast, ha mest istid? Vilka ska bänkas? Det mesta går att jämföras med bandy förstås. Dock är intensiteten, tempot, det fysiska delen inte riktigt jämförbar med  år sport. Men i alla fall..

Jag lärde mig alltmer uppskatta hockey vid mina drygt fyra års boende  i Örnsköldsvik åren 1998-2002. Jag såg mängder av fighter i anrika Kempehallen. En sliten anläggning som luktade hockey och kultur och där de gamla hjältarna satt uppsatta på rad i korridorerna. Stora foton visade Nicke Johansson, Anders Hedberg och Håkan Nygren mfl. Jag hade förmånen av att från läktarplats följa tvillingarna Sedin under sitt sista år i Modo-tröjan innan det arton år långa proffslivet tog sin början. Och nu har de lagt skridskorna på hyllan.

Tänk att de producerade över 2 000 poäng tillsammans. Snacka om att leverera.

//Pär Höckert