07 jun Språk i allmänhet – och idrottsspråk i synnerhet

Språk är viktigt. Oavsett om det är verbalt eller på annat sätt. Hur ska vi annars kommunicera med varandra? Förstå och nå varandra? Sända budskap till varandra? Bli tillfreds med varandra? Få till ett nödvändigt samspel.

En mängd irritationer, och än värre, oegentligheter och fiendskap beror helt sonika på missförstånd. Bristande förklaringar. Otydlighet. Hur ofta hör vi inte, i olika sammanhang; – men, jag trodde att du menade…

”Språk handlar om klarhet” skriver journalisten Peter Kadhammar i en artikel i Aftonbladet i slutet av maj månad, där han anser att ”de som svänger sig med svengelska ord är provinsiella dumskallar”. Nåja, det får stå för honom. Men jag köper hans formulering om klarhet.

Själv tycker jag att det är en självklarhet att språk måste ta intryck av tiden, förändras och därmed utvecklas. Detta, ursäkta klyschan, i en s k föränderlig värld. Även om, där har Kadhammar en poäng, den anglosaxiska delen av svenskan har fått alltför stor påverkan. Inte minst inom sportens värld. Kanske inte överraskande då engelskan är vårt andra språk och många idrotter utvecklades, tävlingsregler och handledningar, i England under 1800-talets senare del.

Nog om detta.

Idrottsspråket är målande, mustigt. Fyllt med beskrivande jämförelser och variationer. Att falla som en fura, ha vind i seglen eller knipa två pinnar är klassiker. Och olika idrotter har olika termer, begrepp. Olika sätt att informera varandra. Detta sker ibland under pressande och stressande match-tävlingsmoment. Då ska budskapet gå blixtsnabbt fram och ännu snabbare effektueras. Men lika ofta sker kommunikationen före fighten, då gemensam genomgång av taktik och struktur ska presenteras på ett glasklart sätt till ett knappt tjugotal lirare. Alla förhoppningsvis lika fokuserade på kommande uppgift. En strategi ska utformas. Förfinas och anpassas. Ett gemensamt och funktionellt språkbruk ska användas. Stödord och stolpar ska åter definieras. Och ytterligare repeteras. Bild och ord ska harmoniera och underlätta för att fungera i praktiken vid matchtillfället.

Förstår alla? Hör alla? Ser alla? Är verkligen merparten involverade? Är alla med på tåget?  Vågar spelare som inte förstår, fråga efter ett förtydligande? Kan coachen pedagogiskt och metodiskt begripliggöra sin matchplan? Inga frågetecken ska finnas kring spelarnas roller när domaren blåser till start.

Jag ser, precis som många andra, en hel del sport på TV. Intressant är att följa experterna, hela sju till antalet under hockey-VM (!), och deras fackuttryck avseende sin specialidrott. Under nämnda VM vimlade det av färgstarka benämningar och ibland även floskler/klyschor. Låt oss ta de sistnämnda först, de finns i de flesta lagbollspel och tycks aldrig dö ut, de lever vidare i en eller annan form; ”laget är sårbart efter avklarad utvisning, ”det är alltid svårt att leda med 3–0”, ”någon måste kliva fram nu”,” åk mera skridskor”, ”släpp bollen/pucken snabbare” etc.

Exempel på några sköna formuleringar under VM var bla Roger Rönnbergs ”Andas med puck” dvs att hålla i densamma, vila och söka stopp på motståndarens anstormning. Håkan Loob, med 50 gjorda NHL-mål på en enda säsong i Calgary Flames, fortfarande bäste svenske NHL-målskytt, drog till med ”Read and react”. Detta borde innebära att läs av spelet och reagera snabbt. Micke Rhenberg påpekade att Tre kronor var för ”runda” i offensiv tredjedel. Torde innebära att spelarna inte gick rakt på mål, utan endast på utsidan. Här saknades således modiga lirare som hoppade innanför med ett par kvicka skär för att komma till avslut.

Johan Garpenlöv, med rätta besviken förbundskapten, hävdade med 100%ig korrekthet och ytterst precist ”att vi hamnade på hälarna”. Väl beskrivet. En god metafor. Detta efter en av de två inledande, snöpliga och förödande förlusterna.

Sam Hall, Växjö Lakers headcoach, som vunnit SM-guld tre ggr av de senaste sex tillfällena, myntade de jordnära fraserna ”rör på fötterna” samt ”vi har hittat ett sätt att vinna”. Vem vill inte hitta denna förmåga!?  Detta sagt under de tighta finaldusterna mot Rögle Bandyklubb.

Niklas Wikegård anser med ojämna mellanrum att hockey är världens snabbaste lagsport. Fel, fel, fel! Det är förstås bandyn. Kultursporten.

Populära begrepp inom några gemensamma lagbollsporter är; passion, karaktär, kemi, leverans, investering, engagemang, släppa loss, bruttotrupp, avlastning, återerövra boll (Turn Over, basketuttryck) mm. Ordet investering har dykt upp de senaste åren, främst bland hockeyfolket, och torde innebära att trots förlust, så lirade vi bra sista perioden. Denna positiva del tar vi med oss till nästa match.

Att de relativt uttjatade energi och balans fortfarande lever kvar är kanske inte så överraskande. Och inte heller momentum, som Leif Boork hävdar att han införde till det idrottsliga ordförrådet. Ordet är en anglicism och betyder att bibehålla fart, tryck, drivkraft. Det är numera helt vedertaget och passar utmärkt in i sportens sfär. Används flitigt av både aktiva, tex av Tre kronors skadade back Calle Klingberg vid en intervju under VM, och flertalet av kommentatorerna.

Att språk inte enbart handlar om det verbala, det känner ni till.  Människan kan kommunicera på flera sätt. Det sägs att ungefär hälften av all kommunikation sker icke-verbalt. Med armar och ben. Med mimik, blinkningar, huvudrörelser osv. Zlatans omtalade kroppsspråk känner vi till. Relativt tydliga signaler till lagkompisarna, eller hur? Och på matcherna ser vi ibland hur spelarna har gamnacke, sänkta axlar, hänger med huvudet, viker ner sig samt går på knäna.

Nå, hur har vi det inom bandyn? Vilka specifika fackbegrepp används oftast i vår sport?

För ett antal år sedan skrev jag en blogg som handlade om hur språket/begreppen som nyttjades på 1970–1980-talet idag hade fått andra namn, dock med huvudsakligen samma innebörd. Exempelvis hade kontring ersatts med omställning, hålla-i-bollen med bollinnehav och släpp-bollen-snabbare med högt bolltempo. Och när jag, under nämnda tidsperiod, tjatade om lyror och flipp benämns detta idag det långa spelet, släpp-bollen-bakom-rygg kallas dropp och vända om heter urvändning.

Idag finns många tydliga, utmärkta och tidsenliga begrepp som en kompetent coach använder i modern bandy. Jag tänker exempelvis på välmenande formuleringar som; göra sin kompis bättre, passa till rättvänd spelare, pressa motståndarens felvända bollförare och värdera läget/situationen samt inte minst acceptera sin roll för lagets bästa.

Som sagt. Språk är en viktig del för människan. Språk är makt, säger många. Språk formar våra tankar och uttrycker oss själva.  Och dessutom stimulerar det vår möjlighet till att både reflektera och fantisera.

//Pär Höckert