04 nov Summering efter de tre inledande omgångarna

Så har då elitserien i bandy, version 2023/24, rullat i gång på allvar, den för oss bandyälskare så efterlängtade. Suget brukar börja redan i september för att tilltaga rejält under oktober månad, och inför premiären känns det alltid så där lagom ovisst, åtminstone som luttrad IFK anhängare. Sin vana trogen har Hanssons mannar blandat och gett under försäsongen, men mot slutet av densamma har det sett riktigt lovande ut.  

Regerande mästarna Västerås väntade i premiäromgången den 27 oktober, tuffast tänkbara motstånd med andra ord. Men, den som kan sin blåvita historia vet att Östergötlands bandystolthet brukar göra bra ifrån sig på bortais mot VSK, så vi var nog många som såg den matchen an med tillförsikt.  

Till början såg det också väldigt stabilt och bra ut. IFK kunde gå till pausvila med 2–2 i ryggen, efter att Nicklas Ögren gjort matchens och säsongens första mål för sitt IFK. Även om gurkorna från Västerås hade initiativet i matchen i form av större bollinnehav såg det tryggt och stabilt ut i det defensiva spelet, och de vitskrudade bortalaget kom i flera farliga omställningar. Minnesvärt var målet fram till kvitteringen till 2–2, då #77 V. Hulthammar hittade Florén med en delikat passning.  

Tyvärr för IFK:s del tog det roliga slut där, då VSK växlade upp några snäpp i tempo och precision, och matchen slutade med en hedervärd förlust med siffrorna 5–2 till gurkornas favör. Men helhetsintrycket var ändå att blåvitt svarat för en helt okej premiärinsats, och tillförsikten inför nästa fight, den borta mot hårdsatsande Gripen, var hög i IFK kabyssen och bland anhängare.  

Inför matchen var den stora snackisen bland fans och media att ett uppskruvat tonläge rådde mellan lagen. Gripen är känt för sitt tuffa, omilda och ibland direkt fula spel, och IFK förberedde sig för en holmgång i Slättbergshallen på tisdagskvällen den 31/10.  

Tyvärr med blåvita ögon sett var dock inte bortalaget påkopplat i någon större utsträckning under den första halvleken. Efter en kvittering till 1–1 handlade det mesta om Gripens individuellt skickliga spelare och Simons killar hade svårt att bjuda upp till något större motstånd. Enligt rapporter från de som var på plats i Trollhättan bjöd IFK alltför frikostigt på ytor och målchanser, och det håller som bekant inte på elitserienivå. Försmädliga 4–1 lyste på resultattavlan då pausvisslan ljöd. Gripen kunde sedan bevaka sin ledning under den andra akten, även om IFK tilläts att reducera genom Viktor Hulthammar. Att notera från matchen mot Gripen var att #66 Anton Spångberg gjorde sin första elitseriematch efter fem års frånvaro på grund av sviter efter hjärnskakningar.  

På fredagskvällen var det så äntligen dags för hemmapremiär på nydöpta LMT Arena. Bollnäs väntade, ett tufft motstånd med världsspelaren Erik Pettersson i spetsen. Inför matchen skrevs det i medier både i Bollnäs och Motala om den regnmatch som väntade, och hur Bollnäs skulle förbereda sig på att spela utomhus under vidriga förhållanden. IFK:s manskap beträdde mycket riktigt isen med paraplyer i högsta hugg, men kanske i andra syften än att stoppa regnet. 

Ty regnet uteblev, men i stället rådde en dimma som gjorde det svårt både för aktörerna på isen, tränarna med även publiken att följa med i matchen. Tio minuter in i fighten konfererade domaren med lagens lagkaptener om huruvida matchen skulle blåsas av, men stor enighet rådde om att det skulle spelas vidare. I den första halvleken var IFK det klart piggaste laget, och skapade chanser och hörnor i parti och minut. Bollnäs kom visserligen i några farliga omställningar, ofta signerat Pettersson, men hemmalaget såg ut att ha kontroll på läget. Blåvitt gick fram till 2–0 genom barndomskamraterna Rohlén och Bjerkegren och såg ut att ha kontroll över läget, men försmädligt nog reducerade hälsingarna till 2–1 alldeles innan pausvilan.  

Den andra halvleken präglades av den tilltagande dimman och spelet blev chansartat. Bollnäs kvitterade hastigt och tog kommandot målmässigt i matchen. IFK bet dock ifrån sig bra och efter reducering 4 – 5 med 10 minuter kvar rådde hopp om åtminstone en hemmapoäng, men Erik Pettersson dödade tillställningen med sitt 4–6 mål mot slutet. IFK:s mål i den andra akten ombesörjdes av Bjerkegren och Florén. 

Konstateras kan att denna match hade kunnat sluta lite hur som helst, och även om Bollnäs har en större spetskompetens i form av världsspelaren EP kunde de blåvita lika väl ha vunnit. 

Summa summarum efter dessa tre inledande fighter för IFK:s del är två helt godkända insatser och en mindre bra. Serien är dock lång och att som vissa olyckskorpar kraxa om kris och att IFK skulle vara pressat redan i detta tidiga stadium är kvalificerat struntprat. Motstuds vänds alltid förr eller senare till medstuds och blåvitt har mycket positivt att ta med till de väntande bortamatcherna mot Edsbyn och Fredrik Lönns Hammarby, (7/11 samt 10/11).